[ Artikelns slut ]
Ett bidrag till ätten von Qvantens historia.
Då jag en dag i Vasa stads mantalslängd av 1859 sökte spåren efter en borttappad
student, stannade ögonen vid en rad: Fröken Beata von Qvanten, dotter Karin.
Redan denna sammanställning väckte nyfikenheten, som ytterligare stegrades av att
personen bodde »utom östra tullen», vilket jag kunde antaga icke betydde något
särskilt rekommenderande. Beata von Qvanten återfanns icke i Wasastjernas Ättartavlor.
En hänvändning till Vasa kyrkböcker gav till resultat, att »pigan av adlig börd» (!)
Beata Katarina von Qvanten var född i Toholampi 12/4 1805, hade utskrivits frisk från
kurhuset i Vasa 1827 och 23/9 1836 framfött en dotter Karin Elisa von Qvanten samt dött
såsom fattighjon 4/5 1877. Härmed erhölls klarhet även rörande en tidigare anteckning
jag gjort om en Karin Elisa von Qvanten från Mäntsälä, vilken såsom änka
efter Matts Haapaniemi hade dött 23/8 1918 i Helsingfors. Även Karin Elisa hade före
äktenskapet två oäkta barn. Ytterligare efterforskningar i Toholampi gåvo uppslag till
en helt ny familj von Qvanten, vars huvud visserligen återfinnes hos Wasastjerna
såsom »Otto Ludvig, f. 1771 22/11, 
ung» men som i själva verket hette Otto Fredrik, var född
22/12 1771 och far till ovannämnda Beata Katarina. Men därav föranledda forskningar
kastade också ett egendomligt ljus över flere grenar av ätten och gåvo i sin mån
bidrag till historien om »Verfall einer Familie» - vilken dock aldrig hört till de mer
lysande. Detta sken är visserligen blott av moralisk art, lösaktighet i seder, som
länge gått i arv, och till en fullständig historia över förfallet skulle höra även
andra sidor: ekonomiska, psykologiska och dylika. Men detta skulle föra för långt att
efterforska, om något väsentligt material därför ens numera stode att uppbringa. Jag
måste därför inskränka mig till att förtälja vad kyrkböckerna innehålla. Låtom
oss börja från början.
Redan vid ättens begynnelse med Jost Qvant, adlad 1650 von Qvanten ( 1667), ägdes Noksiois (kallas även
Noksiais) säteri i Kuhmalax dåvarande kapell av Kangasala moderförsamling[1]
av denne, som bebyggde egendomen såsom säteri och kallade den Qvantensberg; benämningen
anträffas ännu på 1700-talet, men torde nu fallit i glömska. Sätesgården övergick
till yngre sonen Gustav Adam von Qvanten, ryttmästare ( 1727), gift med Ester Maria Uggla
(från den äldre sonen, majoren Henrik Johan härstammar släktens huvudgren, som
på manslinjen utdog 1916 med vicehäradshövdingen Jost Wilhelm Hugo von
Qvanten).
Det har hittills - av Jully Ramsay (Wasastjerna är i dessa punkter föråldrad) -
uppgivits att Gustav Adam von Qvantens älsta dotter Margareta Magdalena ( 1762) var gift med löjtnanten Karl
Gustaf Rundeel, före
1728 (antagligen långt förut) och att en andra dotter Maria skulle varit gift med
kornetten Johan Procopaeus. I rättelserna till sitt arbete ändrar fru Ramsay dock
denna uppgift därhän, att Margareta Magdalena i ett andra gifte hade Procopaeus. Denna
rättelse måste dock betvivlas, enär Margareta Magdalena von Qvanten ännu året för
sin död kallas »änkefru löjtnantskan Rundeel». J. Ramsays tidigare notis om systern
Maria synes även böra godtagas. Hon uppger att Maria under flykten 1717 i Rävsund
(Sverige) fick ett barn med sin dräng. Slika förvillelser gingo sedan igen i nästan
varje led av släktgrenen ända till medlet av 1800-talet och ha helt säkert i icke ringa
grad bidragit till dess nedåtgående. Och ändock är det naturligtvis icke alla
snedsprång, som framträda i de officiella handlingarna.
Nämnda systrar hade tvenne bröder, av vilka den äldre synes bott på Qvantensberg
sina sista år, den yngre sedan omkr. 1730. Den äldre, Gustaf Johan ( 1743), levde utan tjänst och hade i
det första av sina tre giften (den tredje hustruns namn var Märta Anna Sölfverarm,
ej Ingeborg S., såsom J. Ramsay uppger) en dotter Eva, som gifte sig under
sitt stånd med en trädgårdsmästare. Den yngre åter, Klas, tog avsked med
kavallerilöjtnants grad 1721, men återinträdde i tjänst under kriget 1742 och avgick
ånyo såsom löjtnant vid artilleriet 1745; † 19/10 1770 på Qvantensberg. Han hade
i sitt andra gifte Anna Gertrud Wargklou, f. jan. 1712, 29/1 1786, som antagligen var dotter till
överstelöjtnanten vid Wellingks ingermanländska dragonregemente Ludvig Wargklou
och hans första fru Katarina Brakel. Av deras döttrar äro två, eller kanske
tre, anmärkningsvärda. Den äldsta Johanna Maria (ej Maria Kristina såsom
Wasastjerna uppger) gifte sig med sergeanten Fredrik Lenning, och deras döttrar
togo sig män bland allmogen. Systern Brita Katarina, född 1738, dömdes 25 år
gammal av Åbo hovrätt för barnamord och dog följande år 1764, Ogift [2].
Om yngsta systern Hedvig Margareta, född 1743, kan följande uppges. Då hon var
23 år gammal, födde hon en son Otto Henrik, vars far var drängen Henrik
Mickelsson. Nästa barn föddes 8 år därefter och var en flicka, som erhöll namnet Helena
Katarina. Hennes far var bondesonen Isak Henriksson. Fyra år därefter nedkom
hon med en son Karl, vilken dock levde blott 2 veckor. Denna gång hade hon hållit sig
till den sistnämnde älskaren, med vilken hon sedan, ännu samma år 1778, gifte sig.
Isak Henriksson hade då övertagit fädernegården och avancerat till nämndeman.
Wasastjernas uppgift att hon var gift med fältväbeln Carl Georg Wallenqvist kan
möjligen avse ett senare äktenskap.
Dessa tre systrar hade två helbröder: Otto Ludvig, kornett vid livdragonerna,
och Karl Adolf, som blev torpare på Hukkila torp under Aakkula i Noksiois by. Den
förre, född 1733, död 1787, befinnes med pigan Kirstin Mattsdotter hava 1757
sammanavlat en dotter utan äktenskap. Tio år därefter gifte han sig med sin
hushållerska Anna Feirich (vars syster Helena titulerades med det sägande
epitetet »kvinnsperson», då hon gifte sig med en dräng, och vars mor var rotfattig).
Före vigseln hade de en son Klas Henrik, löjtnant vid Björneborgs regemente, som
för oordentlig levnad blev ställd under förmynderskap och dog i Urdiala 1833. En av
hans döttrar blev gift med en dräng. Första barnet inom Otto Ludvigs äktenskap var
dottern Johanna, f. 1768; om henne är antecknat, att hennes barn dog 1799, och
därmed lämna vi Otto Ludvigs gren och övergå till broderns, torparens. Han dog »på
sitt torp utan någon viss sjukdom 1818». Han var gift med en Anna Eriksdotter,
med vilken han före vigseln hade två barn: 1) Otto Fredrik, om vilken i början
av denna uppsats är nämnt; han var rustmästare vid Österbottens infanteri och dog i
Toholampi 5/2 1808, efterföljd av hustrun Brita Jöransdotter 22/5 samma år.
Deras dotter Anna Brita, f. 1800, har jag ej kunnat följa längre, än att hon
såsom piga i Lappfjärd 10/12 1826 framfödde en oäkta dotter Johanna.[3]
Hon har ej för övrigt återfunnits i Lappfjärds kyrkböcker och var antagligen
utsockne; man kan knappast, med kännedom om hennes arvsanlag, betvivla att icke
fortsättningen blev början lik. Systern Beata Katarinas öden äro angivna ovan.
2) Kristina Regina, som blev gift med en rusthållare i Noksiais - vilket ju för
henne betydde en upphöjelse. Dessa systrars yngste bror Henrik övertog fadrens
torp. Hans yngre dotter Henrika Serafia bråddes även på förfäderna och hade
redan långt före sitt äktenskap (med en dräng) ett barn, Oskar von Qvanten, f.
1847 1853.
Härmed slutar vår lilla krönika. Den sistnämnda släktgrenens senaste och sista led hava, ävenledes i allmogestånd, levat i ärbarhet och anständighet och förvärvat sig inom sin krets en aktad ställning, som återupprättat ättens efter så många snedsprång onekligen något anfrätta ära.
För flere här ovan anförda data har jag att tacka herr J. Finnes vänliga tillmötesgående.
[1] Då Kuhmalax 1910 blev självständigt pastorat överfördes Noksiois till Sahalax socken, dit det även geografiskt bättre hör. (Medd. av kyrkoherden P. Viljanen).
[2] Någon rannsakning i målet har jag ej anträffat i domböckerna för Kuhmalax 1762 och 1763.
[3] Denna notis har ställts till mitt förfogande av kanslirådet H. J. Boström.
© Tekijät ja Suomen Sukututkimusseura - Författarna och Genealogiska Samfundet i Finland
[ Artikelns början ]
Systematisk förteckning | 1930 års register | Årgångsregister