Helsingfors den 1:sta Februari om aftonen (1856).

  Min gode Bror!

- - Alldrig förmodade jag att få åskåda ett fiendtligt bombardement - ännu mindre under så litet farliga förhållanden som det på Sveaborg. Det var ett spektakel så storartadt, och om dagen vackert, att alla andra dermed ej kunna jemföras. Men tillika var det förargligt att se den skada som derigenom förorsakades. De första tre fyra dygnen användes av fienden att samla sig. De största örlogsmännerne, som lära utgjort omkring tjugo st., lade sig på yttre sidan om det såkallade Rönnskär, twänne holmar, som ligga par wirst utåt sjön från Röbergen, de mindre fartygen samt mörsare- och kanonslupar lade sig mera åt Sveaborgs inlopp utanför klipporre, som i en tätare rad sträcka sig från Rönnskär till nämnde inlopp. Den 8:de om qwällen syntes mörsare och kanonbåtar rangera sig i linje utanför klipporne och några större fartyg och båtar gingo till Sandhamn för att agera på venstra flygeln. Andra Fartyg gingo till Drumsjö på ryska högra flygeln. Då vi observerade dessa rörelser i den fiendtliga flottan blefvo många ansigten alfwersarmma - man funderade på hwad som månde komma. Emellertid vandrade jag hem, lade mig till sängs och sof på saken rätt lugnt och bra; men om morgonen då jag höll på att ajustera mig hördes dofwa skott med några uppehåll och deremellan starka och gälla smällar som allt mer tilltogo i täthet och styrka - då gick jag ut på gården där mina gårdsgrannar och min husvärd voro församlade; min husvärd yttrade - "nu lärer det börja på med alfware". Som de dagarne alltjemt kommo från Senaten Akter och handlingar till Rewis. kontoret och jag var bekymrad för dessa handlingars säkerhet, beslöt jag gå upp på Ulrikasborgs berg, derifrån man kunde fullkomligen öfwerse flottans ställning och manövrer. Vid ankomsten dit var bombarderingen redan i full gång; men det syntes tydligen att våra kanoner i skottvidd ej ditåt ens kunde mäta sig med fiendens och dess mörsare eller projektiler, som voro av en ofantlig kaliber. Emellertid skjöts från fästningen och batterierna ifrigt i början, men då man såg att ingenting kunde uträttas i ans. till den korttare skottvidden, beslöts att ej onödigt blottställa soldaten, och skottwexlingen upphörde då till det mesta den första dagen på ryska sidan och mot aftonen minskades elden och upphörde sedan, jag vill minnas hela natten, äfwen å fiendens sida - men tidigt andra morgonen den 10:de augusti börjades ett bombardement ā la Sevastopol, som just icke frambragte något skratt, men väl alfwersamma tankar; jag var dock lugn, emedan Asessor Jonas Mennander och jag, förut, nernl:n den 9de på eftermiddagen, då vi observerade, att byggnaderna började antändas å Sveaborg, inlaggt i Senatens hwalf, han de å Revisions R:n och jag de å Revisionskontoret befintlige Akter och handlingar, Bror kan ej föreställa sig de smällar, skrällar, och det brakande, stönande, plaskande och skrapande som de allt jemt framslungade projekfilerna förorsakade i luften, på marken och i vattnet - och likväl fortsattes landthandeln på Esplanaden ganska ogeneradt af våra tranquile bönder och qwinnfolk. De stora projektilerne innehöllo förmodl. i sig flere små, ty af den sistnämnde sorten flögo åtskillige ända öfwer Oelzes värdshus och ofwanom Mariegatan, där de söndersprungo med gälla knallar utan att skada. Någon gång såg en och annan af våra handlande Bussar åt himmeln när det smällde nästan för starkt deras tycke, och skakade på hufwudet, men de fortsatte sedan igen ganska tryggt sin handel, - det var både intressant och fägnande att se ett sådant tryggt folklynne. Bomberne flögo ända på andra sidan Sveaborg och nära stranden af Holmen Lonnan, der stora krutförrådet var förwaradt, men till holmen räckte de ändå ej fram. Det var egentligen om Fredagen som hufwudanfallet skedde. Man skall med långa kettingar fästat Bombarderne och kanonsluparne för att kunna dra dem tillbaka, om de blifwit träffade af kulorne - så hette det och så lär förhållandet ock varit. Jag begaf mig kl. 6, då jag hörde de förfärligt täta och starka smällarne, till obserwatorium, och qwarblef där till omkring kl.10. f. m. Bombarderne och kanonsluparne voro strax utanför klippraden emellan Rönnskär och inloppet till fästningen, och voro i ständig rörelse samt gjorde emellanåt, att jag må kalla det, schocker inom klipporne, någon gång avancerande än närmare stranden men då slungades alltid glödgade kulor från strandbaterierne, som höllo dem på tillbörligt afstånd; under det Ryssarne noga iakttogo, att ej genom onödigt skjutande utmatta sig. En aŖ deras (Engelsmännens) bombarder eller kanonbåtar, som varit för närgången, måtte blifwit svårare skadad innan jag kom upp på Berget, ty den låg orörlig alldeles invid stranden till en klippa, son ligger inom den öfriga klippraden, invid Rönnskär, och en fiendtlig kanonslup var sysselsatt att närma sig den för att ta den därifrån, men såsnart den närmade sig, föll alltid en kanonkula affyrad från Haracka holmes batteri emellan den skadade och den hjälpande slupen just invid stranden och då bar det åter tillbaka för den rörliga engelska slupen. Denna lek räckte under hela tiden jag då war där - men på eftermiddagen, då jag en korttare tid åter begaf mig dit, fans ej mera det skadade fartyget qwar, så att det måtte ändå lyckats fienden att få det därifrån. Under det Bombardementet skedde rörde sig 10 ā 12 tremastade fartyg i linje efter hwarandra uppställde bakom kanonbåtarnes linje helt långsamt mot inloppet till hamnen, likasom de ämnade göra något hastigt (?) anfall, men de stannade, innan de kommo inom skotthåll för fästningens kanoner. Man må ej (före)ställa sig --woro att förakta, ehuru deras skottvidd var mindre än fiendens. Sveaborgs styrka består just däruti att---den ena öfwer den andra, att från nästan alla batterier kan underhållas korsad eld öfwer inloppet. En af de Franska kanonslupar, som mycket oroade fästningen och höllo sig vid en holme eller klippa, kallad Enskär, (?) efter hwad jag vill påminna mig, anföll Långörn och närmade sig denna fästning inom skotthåll, men då börjades en sådan Kanonad från fästningen, att den genast drog sig åter till sin förra plats. Nog insåg fienden, att den vid ett alfwersamt anfall risquerade sin flottas nästan totala förstöring, utan att i hufwudsaken kunna uträtta något; att från den sidan antända Helsingfors, hade ock varit svårt, ty de hade nödgats rikta sina mörsare så högt, att deras ofantligt tunga projektiler ej mäktat efter mitt omdöme gå öfwer Ukikasborgs berg, En annan sak hade varit om de landstigit åt drumsjötrakten och från landssiden anfallit Hfors; men därtill lärer de dock saknat tillräcklig lokalkännedom - kanske wi hafwa att tacka (fran)ska amiralen, att ett sådant anfall uteblef, ty Engelsmännen pläga ej skona, när det gäller deras hand(elsför)delar. Twå stora Rangskepp, aw hwilka det ena lades mitt i inloppet eller den så kallade kanalen framför Gustafsswärd (och det andra åt Sandhamnssidan blefwo så skadade att de nu ligga förtöjda här i Norra hamnen utgörande Kaserner ( ? ) för - - - Men en Fregatt "Ezekiel" placerad bakom Långöm, var för fienden en förargelse - - -, ehuru den ej kom åt att skjuta ned flere än 2 kanoner, och fiendens bomber slungades allt jemt emot den, men förunderligt, ingen enda tog den, ehuru några föllo alldeles invid, så att vattnet stänkte upp på däcket - det såg jag ned egna ögon. - För öfrigt förekom mig den utmärkt sköna Augustimorgonen, (jag menar Fredagen) det spegelklara hafvet, den genom skjutningen tillkomna röken som i ett lätt moln omgaf slagstället, och mot hwilket den uppgående solen bröt sina glänsande purpurlika strålar, såsom ett skådespel så skönt, att det fattas mig ord till dess beskrifning; och de täta blixtarna från kanoner och mörsare på den lugna hafsytan, likasom sjelfa smällarna gåfwo det en ännu större högtidlighet. Men de mörka nätterna woro hemska: de kongreveska rakettema likasom smögo sig lika brinnande ormar, öfwer berget sökande sitt rof der de största lågorna visade sig. Må väl bäste Bror, hälsa alla vänner från

G. ALOPAEUS.