[ Artikelns slut ]
Den dag, då vidstående i faksimile meddelade aktstycke uppsattes och undertecknades, kan väl utan överdrift anses utgöra en milstolpe i en av vårt lands märkligaste söners liv och samtidigt i riket Sverige-Finlands historia. För Gustaf Mauritz Armfelt betecknade den 29 mars 1792 och hans utnämning till den höga posten såsom överståthållare i Stockholm upptakter till en av äventyr, lidanden och besvikelser av alla slag uppfylld period i hans skiftesrika levnad, som utgör en skarp och mörk klyfta mellan hans glada och lysande ungdom vid Gustaf III:s hov och hans statsmannagärning såsom Alexander I:s förtroendeman. För Sverige-Finland åter inleder denna dag det sista tragiska kapitlet i deras mer än sexhundraåriga gemensamma historia.
"Den 28 (mars) på aftonen", berättar Armfelt i sina egenhändiga autobiografiska anteckningar, "föreföll konungen mig något bättre, ty ett slags hosta, som ansågs såsom ett dåligt tecken, hade upphört. Då jag själv kände mig illamående och uttröttad, gick jag tidigare än vanligt till vila och skrev till drottningen, att jag funnit H. Maj:t litet bättre; nästan alla läkarne begåvo sig lugnt hem. Jag lade mig, övertygad om att vår olycka icke vore så överhängande; men min sömn blev avbruten klockan halv fyra genom en biljett från tjänstgörande överstekammarjunkaren greve Wachtmeister, som underrättade mig, att konungen endast hade några timmar kvar att leva". Konungen hade, då plågorna under natten ökats, låtit tillkalla sin f.d. livmedikus, bergsrådet Nils Dalberg, vilken upplyst honom om, att han hade endast fem eller sex timmar kvar, och då Armfelt inträdde i rummet hälsade honom den döende med orden: "Det är snart slut med mig; kom ihåg er gode vän, när han icke längre är till". Minuterna voro dyrbara och Gustaf insåg, att han, såsom Dalberg yttrade sig, borde tänka "på sitt rikes lugn, om ännu några befallningar återstå att giva". Han hade därför låtit tillkalla statssekreteraren Schröderheim och givit honom en del hemliga instruktioner. Då Armfelt infann sig, satt denne redan "och skrev vid ett spelbord i ett hörn av rummet, ställt så, att Hans Maj:t hade honom under ögonen". De handlingar, som nu av Schröderheim uppsattes och därpå av konungen noga genomlästes och undertecknades, voro följande: en instruktion angående hans sons uppfostran och den uppvaktning, som skulle omgiva honom; en fullmakt för friherre Evert Taube att övertaga ledningen av de utländska angelägenheterna; en fullmakt för Armfelt att vara överståthållare i Stockholm, och en kodicill till konungens testamente, innehållande bestämmelser angående förmyndarregeringen under den unge konungens minderårighet. Samtliga dessa aktstycken voro avsedda att paralysera hertig Karls inflytande och tillförsäkra gustavianerna ledningen av rikets angelägenheter. Då papperen av konungen noga genomlästs och underskrivits, förseglades kodicillen och den handling, som innehöll föreskriften om tronföljarens uppfostran och uppvaktning, och sändes till Svea hovrätt, medan Armfelt och Taube mottogo sina fullmakter ur konungens hand. Sedan konungen därpå tagit avsked av alla de närvarande, bland vilka - typiskt nog för de förhållanden, som voro rådande inom den kungliga familjen - inte fanns en enda av hans anförvanter, förklarade han sig känna "ett stort behov av att sova" och flyttades därför från den länstol, där han hittills haft plats, till sin säng, varefter han begick nattvarden. Då detta var gjort, drog sig Armfelt tillbaka för att ett ögonblick vila ut i en länstol vid brasan. "Knappt hade jag hunnit dig", berättar han vidare, "förrän Dalberg kallade på mig och sade: Det är slut. Alla störtade fram, och vi sågo ingen förändring i konungens ansikte, utom att hans ögon voro slutna. Då sade jag till Dalberg: Han sover. - Ja, svarade denne, den eviga sömnen. - Jag stack min hand under täcket för att känna, om hans fötter voro varma. De voro alldeles icke kalla, och jag yttrade då: Det är blott en svimning. Dalberg lyfte då på ett av ögonlocken utan att svara och visade oss ögat, vars glans redan var fullkomligt slocknad". -
Gustaf Mauritz Armfelts överståthållarefullmakt, 1/4 storlek
Med glansen i detta öga slocknade också den stjärna, som lyst Gustaf Mauritz Armfelts väg alltsedan han vid nyss fyllda sjutton år en vårdag år 1774 lämnade sin faders överstelöjtnantsboställe Nynäs i Nousis socken för att tillträda en fänriksbefattning vid livgardet i Stockholm. Ehuru av den döende konungen insatt såsom medlem i förmyndarregeringen och personligen uppmanad att aldrig lämna hans son, fann han snart, vad han också själv befarat, att marken gungade under hans fötter. Till följd av en viss efterlåtenhet från Armfelts sida hade styrelsen överlämnats åt hertig Karl såsom förmyndare-regent med den av konungen tillförordnade regeringens övriga ledamöter såsom ständiga rådgivare, och det dröjde inte länge, förrän den nyss så mäktige konungagunstlingen fann sig skjuten åt sidan och distanserad av nya stigande solar. Av dessa blev Gustaf Adolf Reuterholm snart hans farligaste motståndare. Det dröjde heller icke länge, innan Armfelt tröttnade på att söka bjuda den nya regimen spetsen, och i början av juli 1792 anhöll han om permission på tre månader, vilken med glädje beviljades honom av förmyndaren-regenten: Den 23 i samma månad embarkerade han i Ystad och överseglade till Stralsund, varifrån resan fortsattes till Aachen. Här nåddes han av meddelandet, att regeringen den 9 september beslutit, att han med avträdande av sin överståthållarebefattning skulle avgå som svensk minister till de italienska hoven. -
Detta är i korthet historien om Gustaf Mauritz Armfelts överståthållarefullmakt. Någon källa till lycka och framgång för honom blev den, såsom vi sett, icke, tvärtom betecknar den början av hans nedgång och slutliga fall. I snart ett och ett halvt sekel hade den legat gömd och glömd bland den berömda statsmannens efterlämnade papper, tills den för någon tid sedan blev funnen i den Armfeltska. samlingen i Finlands statsarkiv, och nu här för första gången publiceras. Dokumentet är ju i flere hänseenden intressant; mest ägnad att tilldraga sig ett säreget intresse är väl dock den döende konungens darrande namnteckning, en sista ansträngning av en livlig och verksam ande att göra sin vilja åtlydd och stöda sitt redan vacklande livsverk.
© Tekijät ja Suomen Sukututkimusseura - Författarna och Genealogiska Samfundet i Finland
[ Artikelns början ]
Systematisk förteckning | 1930 års register | Årgångsregister