[ Artikelns slut ]
Den på Sveriges riddarhus under n. 1092 inskrivna adliga ätten Leijonmarck[1] härstammar från Finland där den dock utdog 1842, h.o.h. 1845.[2] I en av sina mest kända uppsatser[3] har JULLY
RAMSAY påvisat, att ätten icke härstammar från biskopen i Åbo Mikael
Agricola, som man tidigare antog, men väl från kyrkoherden i Uskela Christiern Simonsson
Agricola, sonson till finske ryttaren Nils Simonsson (
omkr. 1569). Denna teori har allmänt accepterats och
allting talar för att den är riktig.[4]
Min avsikt är icke att här uppehålla mig vid ätten Leijonmarcks härkomst, ej heller vid de ättemedlemmar som huvudsakligen framlevt sitt liv i Sverige.
Den i Uskela 25/2 1649 födde vicepresidenten i Åbo hovrätt, tituläre landshövdingen Sven Agricola Åkerman, sedan Åkermarck, nob. (29/10 1686) Leijonmarck,[5] död 26/7 1728 på sitt fideikommiss Finsta i Skederids sn. (Sth.), hade i sina tvenne äktenskap fem söner och två döttrar, av vilka yngsta barnet, sonen Jakob, återförde ätten till Finland.[6] Jakob Leijonmarck,[7] född 1697 (dp 22/9) i Stockholm, var son till vicepresidenten Leijonmarck och hans 2. hustru Elisabet Berghult i hennes 2. gifte. Han vigdes 17/1 1725 på Kokkala i Hauho sn. till äktenskap med Maria Gustava Tigerstedt,[8] född 9/3 1703 i Borgå, dotter till häradshövdingen i Hollola häraders och Borgå läns domsaga Erik Tigerstedt n. 92 och dennes 1. hustru Maria Kristina Bosin n. 49. Häradshövdingen Tigerstedt tog avsked 1732 och avled på sin ägendom Kokkala 1736. Han, som 1700 hade efterträtt sin egen svärfar Erik Bosin, efterträddes nu i sin tur 6/9 1732 av sin svärson, vice häradshövdingen i domsagan Jakob Leijonmarck såsom häradshövding i förenämnda domsaga.[9] Denne dog dock redan 3/1 1735, då han drunknade på Ålands hav vid överresa från Stockholm till Finland.[10] Änkehäradshövdingskan Maria Gustava Leijonmarck överlevde sin man endast några månader i det hon avled 17/5 1735 i Massby, Sibbo sn.[11] Jakob Leijonmarck och Maria Gustava Tigerstedt hade i sitt äktenskap tre söner, samtliga födda i Massby, Sibbo sn.:[12] Sven (Svante), född 6/8 1726, Jakob, född 5/8 1730 samt Per (Petter), född 5/12 1732. Jakob Leijonmarck d.y. steg i graderna 1770 till löjtnant i Västerbottens regemente och avled 25/10 1773 i Nederkalix sn. i Sverige, ogift. Han hade en u.ä. dotter, Maria Elisabet, född 7/4 1754 i Borgå,[13] en tidpunkt då fadern tjänstgjorde som sergeant vid artilleriet i Helsingfors (1752-57).[14] Per (Petter) Leijonmarck befordrades 1766 till stabsryttmästare i Kronprinsens husarregemente och avled 24/12 1776 i Piteå i Sverige, ogift även han. Per Leijonmarck hade en u.ä. son Johan Fredrik, född 23/9 1753 i Borgå,[15] vid vilken tidpunkt fadern tjänstgjorde som kadett i artilleriet (1751-54), med all sannolikhet i Finland.[16] Sven (Svante) Leijonmarck,[17] den äldste av bröderna, avgick 28/5 1783 ur tjänsten som kapten vid Finska artilleriregementet[18] och var den ende som slutade sina dagar i Finland där han avled 23/1 1797 på Joutsiniemi i Kangasala sn.[19] Han vigdes 29/6 1765 på okänd ort, sannolikt Helsingfors, till äktenskap med Margareta Pahl, född 1727 i Sverige,[20] död 3/12 1784 på Lusi i Hattula sn. Hon var dotter till kaptenen vid Finska artilleribataljonen Fredrik Pahl[21] och hans okända hustru.
Sven Leijonmarck och Margareta Pahl hade i sitt äktenskap tre barn samtliga födda i Helsingfors artilleriförsamling:[22] Ulrika Eleonora, född 8/4 1767, Fredrika Gustava, född 4/8 1768 samt - på sätt och vis huvudpersonen i denna framställning - Jakob August, född 9/1 1771.
Sven Leijonmarck hade även tvenne u.ä. barn, sonen Anders, född 28/11 1751 i Helsingfors[23] samt dottern Anna Katarina, född 12/7 1789 på Kokkala i Hattula sn.[24]
Ulrika Eleonora Leijonmarck vigdes 17/3 1796 i Kangasala sn. till äktenskap med fd. löjtnanten vid Tavastehus läns infanteriregemente, friherre Karl Vilhelm Rehbinder till Uddrich,[25] född 12/7 1765 i Sysmä sn, död 5/8 1819 på Oksala i Pälkäne sn, där även hustrun avled 19/7 1845. Hon var den sista Leijonmarck i Finland.
Fredrika Gustava Leijonmarck avled 16/3 1824 i St. Petersburg (Katarina förs.) av »tärande sjukdom.»[26] Hon livnärde sig »med tjenande och hand arbete uti de bättre husen» därstädes[27] samt ansökte 1819 om pension, »som wid njutningen skall på det wärdigaste sätt ärhindra mig om den dyra plikt att till de faderlöses fäder sända de warmaste förböner för Eders Kejserliga Majestät och dess Höga Families långa och lyckeliga lefnad.»[28]
Jakob August Leijonmarck slutligen.[29] Må det här vara tillåtet att anföra vad som hittills varit känt om denne äventyrares karriär.[30] Han blev volontär vid artilleriet i Finland 1774 på samma sätt som fadern och farbröderna före honom, furir 1/5 1779, sergeant vid Nylands dragonregemente 2/6 s.å., underlöjtnant vid Finska artilleribrigaden 28/3 1782, stabslöjtnant 3/7 1795, löjtnant och tf. tygmästare i Varkaus 19/6 1797. Regementschefen anmälde 27/1 1798, att Leijonmarck, »som för försnillning av omhänderhavda medel till artilleriets iståndsättande i Varkaus samt för subordinationsbrott varit arresterad, fått tillfälle fly,» blivit efter lagstadgad tid (8 veckor) struken ur rullorna. Leijonmarck rymde till St. Petersburg där han i egenskap av »förste» (? premiär-)löjtnant vid kejserl. ryska artilleriet och generallöjtnanten Wildes artilleribataljon i St. Petersburg begärde lejd, vilken ansökan avslogs 28/8 1799. Leijonmarck hade deltagit i 1788-90 års krig och därunder råkat i duell, blivit straffad, men återfått sin tjänst.
Det har hittills varit okänt när och var Jakob August Leijonmarck avled, ej heller har man haft närmare kunskap om vad han företog sig efter 1799. Ett antal handlingar i statssekretariatets och keiserl. senatens arkiv i RA[31] kastar dock en hel del ljus över denne besynnerlige man, som avled 9/3 1842 på Onkala i Pälkäne sn. av slag.[32] Han förblev ogift och utdog ätten Leijonmarck på svärdssidan i Finland med honom.
Av Leijonmarcks tjänsteförteckning 21/3 1816 gl.st.[33] framgår, att han 12/4 1798 utnämndes till löjtnant i en fältartilleribataljon (?Wildes). Efter det artilleribataljonerna sammanförts till regementen, placerades han som löjtnant i 1. artilleriregementet 7/3 1800, i 2. artilleribataljonen 27/8 1801, i 1. bataljonen av 9. artilleriregementet 23/6 1803, åter i 2. artilleribataljonen 14/12 1803, i 7. artilleriregementet 19/5 1805. Till stabskapten i sistnämnda regemente befordrades han 6/7 1806 med transport till 20. artilleribrigaden 23/8 1806. Från denna tjänst beviljades han avsked 22/1 1816 och återflyttade till Finland 1821.[34]
Under sin nära 20-åriga karriär i ryska armén var Leijonmarck aldrig tvungen att kämpa (1808-09) mot sina förra landsmän. Möjligt är, att hans nya överordnade icke fann honom helt tillförlitlig, någonting man knappast kan belasta dem för. I sin tjänsteförteckning uppger Leijonmarck, att han 1806 var med då Shirvan-området förenades med Ryssland och dess härskare Mustafa Khan svor trohetsed inför generalen furst Tsitsianov. Samma år 6/6 marscherade han från fästningen Shahbulan till fästningen Karan i generalmajor Nebolsins armé. Han var med 12/6 då fienden under Nashir Zad anföll vid Karakent och följande dag i striden vid floden Hanazhin där Bada Khans son Aibaz Mirza ledde sina persiska trupper mot de ryska inkräktarna. För tapperhet vid sistnämnda affär belönades Leijonmarck med A 4, vilken dekoration 31/5 1807 höjdes till A 3.
Att Leijonmarcks uppträdande och disciplin även i ryska armén lämnade en hel del övrigt att önska, framgår av hans svar på frågan i tjänsteförteckningen om han blivit bestraffad. På allernådigaste order samt enligt krigsrättens beslut hölls han fängslad mellan 1/9 1804 och 29/5 1805 anklagad för vägran att åtlyda förmans order samt allmän insubordination. Mellan 12/5 1809 och 12/1 1810 befann han sig under åtal för att handgripligen ha gått till väga mot polischefen i ett distrikt, vilken han dessutom spottat i ögat samt hotat slå i järn och prygla med käpp. Genom kejserl. resolution 30/8 1814 befriade krigsrätten honom från detta åtal.
Även Jakob August Leijonmarck hade ett u.ä. barn, dottern Elsa Maria, född 8/11 1797 i Kuopio lfs.[35]
Efter att i ca. 10 år ha varit bosatt i Finland, inlämnade Leijonmarck 15/6 1830 till senaten en ansökan om att adliga ätten Leijonmarck måtte varda introducerad på Finlands riddarhus,[36] vilken ansökan kejsarenstorfursten dock avslog 30/3 1831 n.st.[37] Ansökan lydde i bifogad svensk översättning som följer:
»Stormäktigste Allernådigste Kejsare!
Stadd i Eder Kejserliga Majestäts tjenst vid Fält Artilleriet och tjenstgörande i Rikets aflägsnaste delar, Provincerne bakom Caucasus, der jag haft lyckan flerfallt deltaga i fälttågen emot Turkarne och Perserne, har jag ej kunnat erhålla kunskap om den författning Eder Kejserliga Majestät, efter Finlands införlifvande med Ryska Kejsaredömet, täckts af Nåder utfärda för Ridderskapet härstädes, och iföljd deraf försuttit den tid som dymedelst blifvit förelaggd att derstädes styrka sin Adel. Återkommen år 1821 till Finland, saknade jag utvägar att göra min rätt till Adelskap gällande, såvida jag i och för min fattigdom var urståndsatt att ifrån Svenska Riddarhuset utlösa Lejonmarkska ättens genealogie till bevis å min adeliga härkomst. Sedan jag numera åtkommit detta Document, vågar jag med underdåningt bifogande deraf, i djupaste underdåninghet anhålla, det Eder Kejserliga Majestät täcktes i Nåder hugna mig med restitution af den utaf mig, för ofvanförmäldte orsaker, utan mitt förvållande, förverkade rätt att göra mitt Adelskap gällande samt anbefalla Finska Riddarhuset att meddela mig introduition ibland finska Adeliga ätter. Värdas Allernådigste Monark! lemna ett huldrikt afseende åt denne min underdåningste ansökning samt hugna mig med en Kejserlig Nåd, derå jag så mycket med [?mer] djerfves göra anspråk, som jag alleredan år 1798 i egenskap af Svensk Adelsman erhållit inträde i Eder Kejserliga Majestäts tjenst.
Med djupaste undersåtliga vördnad njuter jag Nåden framhärda
Stormägtigste Allernådigste Kejsare!
Eder Kejserliga Majestäts
| underdåningste och tropligtigste Undersåte August Lejonmark f.d. Stabs-Capiten vid Artilleriet» |
I utlåtande 2/7 1830 hade riddarhusdirektionen avstyrkt denna ansökan, dels på grund av försutten fataljetid, dels på grund av att Leijonmarck, såsom inhämtats från Sveriges riddarhus, bevisligen försnillat 4.000 riksdaler svenska statens medel. I detta utlåtande instämde senatens ekonomiedepartement 18/1 1831. Ätten Leijonmarck förblev sålunda ointroducerad i Finland.
Redan därförinnan hade Leijonmarck 19/1 1825 till senaten inlämnat en pensionsansökan jämte ett flertal bilagor, som belysa hans tjänstetid i Ryssland.[38] Den mer än normalt servila ansökan, undertecknad »Med djupaste undersåteliga vördnad, trohet och nit framhärdar Stormägtigste, Allernådigaste Kejsare, Eder Kejserliga Majestäts Aller Underdånigste och Tropligtigste Tjenare och Undersåte A. Leijonmarck», lydde in extenso:
»Stormägtigste, Allernådigste Kejsare och Stor-Furste!
Om intet hwarje Pulsslag skulle tillkännagifva en snar förwandling, wågade jag ej så djerft nedkasta mig wid foten af den mildaste, den Rättvisaste Monarchs Thron och upptäcka de oerhörda plågor, som äro hungerns och sjukdomens följeslagare och hvilka jag redan känner i sitt snart fulla mått. Jag wore intet Menniska om jag skulle utan att söka räddning lemna mig till rof för dessa grymma fiender, då ännu finnes ett och det onda medel öfrigt till räddning.
Allernådigste Kejsare! tillåt intet en gammal Krigare, som haft den Lyckan att uppoffra sine bästa år, sine sundaste dagar uti Rysslands tjenste undergå det hårda öde att i brist på näring wara missnöjd med sin födelsestund, med de obetydeligt gjorda tjenster, som i mohn af det kall han haft blifvit med nit uppfyllda.
Redan ifrån år 1782 till 1798 har jag tjent wid Swenska Artilleriet som officer och sedan ifrån detta år ägt den oskattbara Lyckan att fortsätta min Militaire bahne äfwen vid Artilleriet bland Rysslands oöfwerwindliga Krigare. Hogkomsten af detta är mer än tillfredsställande för den äregirige, men mättar intet den hungrige. - tillåt altså Allernådigste Kejsare att mig måtte blifva tilldelt en Pension, som vore tillräckelig för mina få återstående dagar. Närlagde attestater torde utvisa mitt förhållande under min tjenstetid lika som i alldra djupaste underdånighet bifogade Läkare betyg om mitt högst sjukliga tillstånd - Krono Betjente bewis om min frätande fattigdom - Preste tillkännagifvande om mitt uppförande som Christen och min Ukas huru hela min tid blifvit fullföljd sedan jag haft den ojemförliga Lyckan att tjena Eder Kejserliga Majestät ända till mitt för sjuklighet undfångna afsked.»
Intermis predicanten i Pälkäne Carl Christian Törnqvist intygade 10/1 1825, att Leijonmarck inflyttat i församlingen 1821 från St. Petersburg samt »ådagalagdt en i alla afseenden ärbar och hedrande wandell:» Medicine doctorn, assessor Adolf Reinh[old] Boucht å sin sida intygade 18/1 1825, att Leijonmarck »under sin långvarige och besvärlige Militair-Tjenst, i Asiatiske Ryssland, har ådragit sig. 1:o Ett Ljumske-Bråck, i högra Ljumsken, ... 2:o En Total Döfhet på Wänstra Örat ... 3:o Rötsår ... på hela wänstra Benet och wänstra framarmen ....» Krono länsmannen F[redrik] Maur[itz] Sillman avrundade bilden 8/1 1825 genom att intyga, att Leijonmarck »... icke allenast vid anstält Utmätnings försök befunnits oförmögen till större eller mindre del gälda den skuld hvarföre Utsökning varit påbjuden, utan ock städse under dess vistande i Tre Års tid uti denne Pälkäne Socken varit i särdeles tarflige omständigheter .... »
Enligt ansökan bifogad kejserl. ukas 14/6 1820 gl.st. hade Leijonmarck beviljats avsked för sjukdom. Hans tjänsteförteckning (identisk med den som refererats ovan) ingår i sin helhet i ukasen, vartill Leijonmarck ytterligare bifogat sex olika attester i original.
Attesten n:o 1 undertecknad 12/3 1817 av artillerikommendören i grusiska armékåren omnämner, att Leijonmarck mellan åren 1805 och 1807 uppfyllt sina åligganden mönstergillt och skött väl om både kanoner, manskap och hästar samt på grund härav blivit hugnad med en orden (sannolikt A 4).
Attesten n:o 2 undertecknad 25/ 1806 av kommendören för ett musketörregemente, innehåller uppgifter om att Leijonmarck med sina kanoner och tillkommenderade jägare uppfört sig tappert och alltid kunnat välja lämpliga positioner samt lyckats driva fienden på flykt. Föreställd härför till belöning (A 4).
Attesten n:o 3 utfärdad 29/6 1805 av en generalmajor (namnet oläsligt) åt löjtnanten vid 7. artilleriregementet Leijonmarck över att denne utfört sina åligganden med nit och sakkännedom.
Attesten n:o 4 undertecknad - /10 1806 av kommendören för Tifliska musketörregementet över att Leijonmarck underlydande manskap, kanoner och hästar alltid hållits i bästa skick, såväl under striderna mot perserna 8, 12 och 13/6 1806, som också före och efter dessa strider. I egenskap av tf. kommendant för Jelisevetpolska distriktet utförde han sina åligganden utan minsta anmärkningar från befäl eller underlydande. Sjuka meniga på militärlasaretten behandlades omsorgsfullt och inga klagomål hade anförts mot honom.
Attesten n:o 5 undertecknad 27/3 1818 av översten och kommendören för 58. batterikompaniet fastslår, att Leijonmarck från mars 1805 till december 1807 tjänstgjorde under dennes befäl och under hans frånvaro omhänderhade befälet över kompaniet och dess 11 kanoner. Leijonmarck skötte därvid exemplariskt om manskap, hästar och övrig materiel samt uppförde sig som det anstår en tapper och skicklig artilleriofficer, såväl under strid som mellan striderna.
Attesten n:o 6 undertecknad 3/6 1805 av översten och kommendören för 9. artilleriregementet över att Leijonmarck utfört sina åligganden utan anmärkningar.
För att icke göra bilden av äventyraren och desertören Jakob August Leijonmarck alltför ensidig[39] är det måhända skäl att citera kejsar Alexander I:s resolution 31/5 1807 gl.st. enligt vilken åt Leijonmarck tidigare (efter 13/6 1806) för tapperhet förlänade A 4 höjdes till A 3. Resolutionen lyder i fri svensk översättning av det ryska originalet:
»Herr artilleristabskapten Leijonmarck!
Såsom erkänsla för den utomordentliga tapperhet Ni utvisat i striderna mot perserna, under vilka Ni, den 6 juni sistlidna år 1806 i frontlinjen med de kanoner som underställts Eder erövrade fördelaktiga ställningar och genom direkt beskjutning av fiendemassorna bringade dem i stor oreda och på flykt, den 12 utanför Karakent med en kanon och en liten skara jägare drev bort en stark fiendepiket samt den 13 i samma månad i frontlinjen, förande befälet över tre kanoner, vid fiendens våldsamma anfall drev bort från kullarna dess starka trupper och förstörde med våra kanoner två av dess falkonetter samt slutligen, då dess infanteri stormade från vänstra flygeln till den högra och befann sig helt nära kanonerna, Ni utan att frukta öppnade kartescheld och med densamma tvingade fienden att visa sin rygg, utnämner jag Eder till riddare av St. Anne ordens tredje klass, vilket ordenstecken som härmed medföljer jag befaller Eder att fästa på Edert bröst och alltid bära, övertygad om att detta sporrar Eder att ännu trägnare fortsätta Eder tjänstgöring. Jag förblir Eder städse bevågen.
Alexander.»
Att Leijonmarck, hur ärelös och föraktad han än var, dock besatt ett visst mått av personligt mod torde väl icke kunna förnekas.
ANMÄRKNINGAR:
[1] ELGENSTIERNA: Den introducerade svenska adelns ättartavlor IV (1928), s. 572 ff.; LEIJONMARCK: Adliga ätten nr 1092 Leijonmarck (s.a.).
[2] LEIJONMARCK, a.a., s. 17: »... och hans (Jakob Leijonmarck) ättegren fortlevde i Finland ända till 1797.» Denna felaktiga uppgift vederlägges i förevarande framställning.
[3] Var Mikael Agricola ätten LEIJONMARCKs stamfader? (Personhistorisk Tidskrift 1905), s. 128 ff.; Jfr. Dens: Frälsesläkter i Finland intill Stora ofreden (1909-16), s. 256 f.
[4] ELGENSTIERNA a.a., s. 572, särskilt ingressen; LEIJONMARCK a.a., s. 9 f.; CARPELAN: Ättartavlor (1942), s. 2 (ingressen till adliga ätten Agricola n. 238).
[5] ELGENSTIERNA Tab. 1; LEIJONMARCK Tab. 1; WESTERLUND: Åbo hovrätts presidenter ledamöter och tjänstemän 1623-1923 I (1923), s. 114 f.
[8] LEIJONMARCK a.a., s. 16 f. Sven Leijonmarck flyttade till Sverige 1673, återkom 1701 utnämnd till vicepresident i Åbo hovrätt, men flyttade 1711 efter erhållet avsked på nytt till Sverige.
[6] ELGENSTIERNA Tab. 20; LEIJONMARCK Tab. 23.
[7] CARPELAN a.a. III (1965), s. 1221.
[9] HOLMBERG: Suomen tuomiokunnat ja kihlakunnantuomarit (1959), s. 35; Från 1750 hette domsagan Övre och Nedre Hollola häraders domsaga. HOLMBERG a.a., s. 34; På denna punkt är CARPELAN (a.a., s. 1221) något oklar: »Övre och Nedre Hollola samt Borgå härader.»
[10] Jfr. dock TEGENGREN: Bidrag till domstolarnas i Finland historia (JFT 1899), s. 358, enligt vilken han skulle ha drunknat 1/3 1735. TEGENGREN påstår även, att svärfadern Tigerstedt »suspenderades» från sitt ämbete.
[11] Alltså icke Mossby, såsom t.ex. i LEIJONMARCK a.a., s. 114.
[12] Finlands riddarhus' adelskartotek. ELGENSTIERNA a.a., s. 577 och LEIJONMARCK, a.a., s. 144 anför endast födelseort för mellersta sonen.
[13] Finlands riddarhus' adelskartotek samt Borgå histb. (avskrift i RA). Hennes mor var Maria Jöransdotter, »tj. hos tullskrifv. Åberg.»
[14] Det är att märka, att alla tre bröder började sin militärkarriär vid artilleriet, men endast Sven förblev detta vapenslag trogen.
[15] Finlands riddarhus' adelskartotek samt Borgå histb. Hans mor hette Greta Nummersten.
[16] Detta är ingenstädes uttryckligen nämnt i hans karriäruppgifter, men torde dock få anses givet.
[17] ELGENSTIERNA Tab. 21; LEIJONMARCK Tab. 24; GRÄSBÄCK: S:t Johanneslogen S:t Augustus matrikel 1762-1808 (GSÅ XXXV), s. 37.
[18] HEDBERG: Kungliga finska artilleriregementet (1964), s. 33 f.; För kompletterande karriäruppgifter se ytterligare Leijonmarcks egenhändigt undertecknade tjänsteförteckning daterad »Tavastehus d: 5. April 1783» i statssekretariatets akt 60. O.D. 1824 (i RA).
[19] Enligt LEIJONMARCK a.a., s. 17 skulle ätten i Finland ha utdött med Sven Leijonmarck.
[20] Finlands riddarhus adelskartotek.
[21] HEDBERG a.a., s. 29 f. Kaptenen vid Finska artilleribataljonen, riddaren av kungl. svärdsorden Fredrik Pahl var född ca. 1690 (? i Sverige) och avled 3/3 1756 i Lovisa artilleriförsamling (avskrift av histb. i RA). Om honom skriver Hedberg, att han 28/7 1744 seglade från Stockholm till Finland med sitt artillerikompani. Han var en kortare tid förlagd i Helsingfors, sedan i Tavastehus samt slutligen i Lovisa (Degerby), dit de flesta Tavastehusenheterna förflyttades 1752. Pahl tillhörde icke adliga ätten n. 1163 med samma namn (ELGENSTIERNA a.a. V (1930), s. 609 f.). På KrA i Stockholm finnes endast ett kort över konom bland saknade akter (brev n:o 95/18.2.1966). RA i Stockholm meddelar i brev 22/2 1966: »I riksarkivets samling av militära meritförteckningar finnes en förteckning över artilleriet dat. 31 december 1736. Här står upptagen löjtnanten Fredrik Pahl med första fullmaktsdatum 19 jan. 1721 och senaste 5 maj 1733 och följande anmärkning »Är år 1712 kommen i Kungl. Maj:ts tjänst, bevistat belägringen i Wismar och norska kampanjen: är 46 ½ år gammal.» Av registraturet i krigsärenden framgår, att Pahl 19/1 1719 blev underlöjtnant vid »mineurkompaniet i fält» och att han 5/5 1733 utnämndes till löjtnant vid artilleriet i Finland. Till kapten vid artilleriet utnämndes Pahl enligt krigsregistraturet den 11 februari 1743. Biographicasamlingen innehåller intet material om Fredrik Pahl eller hans familj. Ej heller förekommer han i här förvarade brevskrivareförteckning eller personregister till myndigheters skrivelser.» - Förutom dottern Margareta Pahl verkar det som om Pahl haft åtminstone en dotter till, Fredrika Pahl, f. 18/3 1729, som 18/9 1750 i Tavastehus (där Pahls kompani då ännu var förlagt) vigdes till äktenskap med sedermera borgmästaren i Helsingfors Anders Ignatius (BERGHOLM: Sukukirja Suomen aatelittomia sukuja I (1901), s. 660). Möjligen kunde ytterligare en dotter ha varit den jungfru Eleonora Pahl, som 20/9 1748 i Tavastehus (sic!) vigdes till äktenskap med dåvarande löjtnanten vid Björneborgs läns infanteriregemente Otto Reinhold von Buttlair (WIRILANDER: Suomen armeijan upseeristo ja aliupseeristo 1718-1810 (1953), ss. 85, 116, 123). En fjärde dotter kan ha varit den Brita Elisabet Pahl, f. ca. 1724, d. 4/8 1754 i Lovisa artilleriförsamling, som var gift med »handtlangaren» Niels Klint.
[22] ELGENSTIERNA och LEIJONMARCK anför endast födelseort för det yngsta barnet, Hedberg med tillägg av församlingen; Finlands riddarhus' adelskartotek.
[23] Finlands riddarhus' adelskartotek samt Helsingfors histb. (avskrift i RA). Hans mor var »P[igan] Christina hos T[orsten] Burgman.»
[24] Finlands riddarhus' adelskartotek. Anteckning om födelsen saknas i Hattula histb. (avskrift i RA). Hennes mor hette Elsa Jacobsdotter.
[25] CARPELAN a.a. II (1958), s. 879 f.; REHBINDER: Ätten Rehbinder genom åtta sekler (1925), s. 99.
[26] Finlands riddarhus' adelskartotek samt Katarina församlings histb. (avskrift i RA).
[27] Intyg n:o 193 daterat 2/6 1819 av Carl Tawast, »Probst och Pastor wid Swenska Församlingen» i St. Petersburg.
[28] Statssekretariatets akt 60. O.D. 1824 innehåller hennes pensionsansökan 23/6 1819 samt infordrad tilläggsförklaring till densamma 11/3 1824. Det är att märka, att hon avled endast fem dagar efter sistnämnda datum, vadan ansökan aldrig hann bli avgjord.
[29] ELGENSTIERNA Tab. 21; LEIJONMARCK Tab. 24.
[30] De utförligaste karriäruppgifterna ingår i HEDBERG a.a., s. 242 f.
[31] Pensionsansökan 19/1 1825 (statssekretariatets akt 11. GG. 1825 i RA) samt introduktionsansökan 15/6 1830 (statssekretariatets akt 1830/144 i RA).
[32] Finlands riddarhus' adelskartotek samt Pälkäne histb. (avskrift i RA).
[33] Innehålles i ett tillägg till den senare ansökan (1830).
[34] Det är icke känt var han uppehöll sig mellan åren 1816 och 1821, då han flyttade till Pälkäne »ifrån St. Petersborg» (intyg bifogad ansökan 1825). Måhända vistades han alla dessa år i rikshuvudstaden i en eller annan civil eller kvasimilitär befattning. Hans äldre syster Fredrika Gustava, som var bosatt på orten, befann sig ännu i livet.
[35] Finlands riddarhus' adelskartotek samt Kuopio histb. (avskrift i RA).
[36] Statssekretariatets akt 1831/144 i RA.
[37] Om själva avslaget avlät statssekreteraren till generalguvernören ett brev n:o 172/2.4. 1831 n.st., i vilket han bl.a. anförde följande: »Men, med afseende å hvad så väl Finska Riddarhus-Directionen, som Kejserliga Senaten i anledning af berörde ansökning yttrat och framställt, har Hans Kejserliga Majestät funnit skäl icke förekomma att till densamma Nådigt bifall lemna;»
[38] Statssekretariatets akt 11. GG. 1825 i RA. Vid föredragning 30/12 1825 inför kejsaren-storfursten blev ansökan bifallen och inskrevs Leijonmarcks namn i den pensionsförteckning, som statssekreteraren med brev n:o 7/2.1. 1826 tillställde generalguvernören i Helsingfors.
[39] Enligt sin tjänsteförteckning behärskade han i tal och skrift ryska, svenska, tyska, franska och finska!
© Tekijät ja Suomen Sukututkimusseura - Författarna och Genealogiska Samfundet i Finland
[ Artikelns början | Anmärkningar ]
Systematisk förteckning | 1966 års register | Årgångsregister